UNO
Tanken var att mitt begynnande inlägg skulle bli något episkt och i allegro-tempo, men ibland kommer livet emellan.
Björn Ranelid ska alltså deltaga i nästa års melodifestival, med ett stycke som kallas "Mirakel". Förvirrningen jag upplever i detta nu är total. Det är bara så fel. Typ som att Lars Winnerbäck skulle byta image och bli en Sture-P:are. Jag är vilsen.
Lite bakgrundsfakta till min förtvivlan. Männen i mitt liv är och har varit min fader, min morfar, Thomas Di Leva, Wild Kids-Ola, Per Oscarsson och så Björn Ranelid. En skara tillsynes trygga och bra gubbar att se upp till. Sedan kom det fram att Thomas Di Leva hade misshandlat sin fru och att Ola Lindholm lekte med knark. Per Oscarsson chockade inte med skandaler, men han dog (übersorgligt! R.I.P.). Tre helt osannolika nyheter som lekte med mitt lillhjärta. Och så har jag motvilligt fått acceptera att dessa nyheter är (mer eller mindre) faktum.
Tillsammans med pappa och morfar har Björn Ranelid stått för trygghet mitt i dessa vågor av tumult och förtvivlan. Han har alltid varit densamme.
..tills idag. Helt plötsligt ska han bidra till "den största sensationen i Melodifestivalens historia". Vad är det att stoltsera med?!
En del av mig dog ikväll och imorgon kliver jag in i den första av krisens första stadier - förnekelse.
Jag tror inte att det är mer än rätt att avrunda med denna melodi.
(och snälla ignorera att det är ett Bingolotto-klipp. musikvideon hade ju varit det optimala för att beskriva min sinnestämning, men vi har ju redan konstaterat att det inte är min dag idag.)
det är inte lätt när det är svårt!
