multitaskingmandy

Jag har långa, smala och litet utåtstående öron. Lite som alvöron, faktiskt. När jag gick i sjätte klass var det några av de coola kidzen som observerade detta faktum och såklart kommenterade de det. Sedan dess hade jag aldrig håret uppsatt frivilligt, förutom om jag hade ett hårband att dölja öronen med.

Jag har mått så jäkla dåligt över mina öron. Det är skrämmande hur mycket tid jag har spenderat åt att gråta över dem och hur många dagboksblad som är fyllda med "...mina fula öron". Jag hatade verkligen dem och det hatet pågick i flera år. När jag började jobba i pizzakök för snart två år sedan gruvade jag mig varje dag att gå till jobbet bara för att jag skulle få sätta upp håret i hästsvans.

Och så är det liksom bara ett par öron.

Det är så skrattretande nu i efterhand. Idag tycker jag inte alls att de är fula. Jag kan se det komiska i mina öron, just för att de är lite alvlika, lite långa, lite utåtstående. De är en del av helheten - och den är jag så jävla nöjd med!